Lite julstämning

Det har äntligen börjat kännas som jul. Vi har en julgran och julprydnader, och några paket som kommit långt bortifrån. Jag kommer att jobba över julen, men däremellan ska vi fira hemma också.

När vi packade upp våra dekorationer hittade vi en massa julgransprydnader som vi inte kände igen, svanar och påfåglar och trumpetande änglar. Vi hade glömt att världens coolaste kusiner hade ansvar för att pryda vår julgran två år sedan i Helsingfors. Och nu är de här med oss i Vancouver.

På veckoslutet var vi på pepparkakshusutställning. Det syns inte på bilden men några av pepparkakshuset var stora som hus. Och de hade byggts på sedan sommaren. Tror inte de skulle smaka så gott. Vad är det med nordamerikaner och att allt ska vara så stort?

Okej en annan grej vi gjorde som var jätte nordamerikansk var att på lördagen gick vi omkring med ett gäng mänskor och sjöng Christmas Carols :). Vi övade oss först i en timme och sen gick vi ut. Vi sjöng på tåget, och på gatan och i en hotellobby. Vi hade två gitarrer, en trumpet och en massa kazoos. Det var faktiskt ganska roligt.

Egen mottagning! Spännande - skrämmande - men mest spännande!!

Jag har haft sjukt stressigt på sistone. Och jag har inte riktigt velat skriva om det på bloggen för allt har varit så osäkert. Men nu kan jag visa vad jag pysslat med det senaste halvåret, samtidigt som jag jobbat med mina barnhemsbarn.

Jag kommer att starta egen mottagning!!

Kolla in mina hemsidor här 

Jag kommer att jobba tillsammans med två helt superfina terapeuter, Katya och Viktoria. Samtidigt så ansöker jag om registrering som terapeut med det kan ta ett år, för jag måste antagligen tillbaka till skolan en sväng. Jag tycker det är viktigt att vara registrerad och känner mig lite obekväm med att börja jobba utan registrering, men jag tröstar mig med att det är helt lagligt här och bästa sättet att komma igång. Hoppas min registrering inte tar ett helt år!

Gå och kolla in hemsidorna och ge feedback rakt till mig eller här på bloggen, jag vill jättegärna höra hur de fungerar!! Och följ oss fast på facebook också :) 

Nytt år, nya vindar, eller va?

Bloggaridentitet

Det känns ofta som om jag inte riktigt hittat min bloggröst ännu. Andra gånger jag varit borta hemifrån har jag bloggat med en resandes röst - se på det här! och det här! Koreanska ungdomar som har matchande t-skjortor och skor för att de är ihop, tempel i Hong Kong, svårigheten att hitta vanliga påslakan i Vancouver eller första utsikten från Quarry Rock över Deep Cove. Allting har varit nytt och spännande. Men det här är ingen reseblogg längre. Det här är vad jag lever, andas och gör varje dag. Jag går upp till Quarry Rock med jämna mellanrum, och njuter like mycket av utsikten varje gång - eller kanske till och med mer. Men kan jag ta en bild varje gång och blogga om det? Jag gör ju inte nya saker hela tiden. Eller jag gör, men det är inte bara det mitt liv handlar om. Och jag vill dela med mig. Det är ju mitt liv, och till mitt liv hör många mänskor som jag inte fick ta med mig hit, som jag vill ha med. 

Jag vill kanske berätta att just idag, när jag gick ner till havsbussen, så sken solen speciellt vackert och jag hade glömt att de har satt in en liten apparat som blåser såpbubblor över Lonsdale Quay. Fånigt men lite gulligt. Ser ni bubblorna till höger?

Jag vill kanske berätta om att jag satt på Starbucks och läste artiklar om narrativ terapi och jobbade på ett underbart projekt som heter The Gifts of Imperfection, genom vilket jag skriver, målar och ritar en dagbok på ett helt annat sätt än jag skrivit dagbok förr.

Eller kanske jag vill berätta om hur underbart det var att sitta på The Alibi Room med en nyfunnen vän och dela upplevelser om hur svårt det ibland är att bo i Vancouver och hur jäklig och utdragen och svårbegriplig immigrationsprocessen är. Men hur vi ändå tror att vi vill stanna. Och hur galna vi är som vill det. Men hur vi ändå på något sätt förstår det.

Allt det här vill jag väl egentligen skriva om. Så det är kanske det jag ska göra.

Staycation

Jag hade fredag ledigt från jobbet och vi bestämde oss för att ta lite semester. Det har varit hektiskt sedan vi kom hem från Finland - jag har gått två kurser vid sidan av jobbet och R har haft fullt upp med jobb och att planera renovering. Vi har faktiskt haft så fullt upp att vi inte riktigt orkade hitta på något att göra med ett par lediga dagar! Så vi stannade upp och bestämde oss att göra en Staycation.

Istället för att åka nånstans försökte vi skapa semesterstämning hemma istället.

Vi dukade upp till morgonmål och läste böcker som inte har något med jobb att göra. 

Vi åkte in till stan och promenerade längs höstliga gator och drack kaffe.

Och ena kvällen beställde vi världens godaste pizza från Colosseum här nära och åt den med ett jättegott rödvin från Washington.

Det är skönt att stanna hemma. Vi tror alltid att vi måste åka bort för att ladda upp. Men det är skönt att ladda upp hemma. Och egentligen krävdes bara lite städning och lite ordnande för att skapa en stämning hemma som uppmuntrade till avslappning. Vi ändrade små saker i de olika rummen, och vi valde att göra saker på ett annat sätt. Jag ser fortfarande fram emot att åka till en massa ställen, men jag kommer alldeles säkert att semestra hemma mer från och med nu. 

Lugnet efter stormen

Det talas SÅ mycket om regn i den här staden. Vi har kommit fram till att det är en komplott för att förhindra att alltför många flyttar hit. Så, nu har jag avslöjat det. För alla de miljoner finlandssvenskar som läser min blogg. Det är väldigt ofta soligt i Vancouver. Jag tycker ni alla ska flytta hit.

Jag har haft några tumultfyllda veckor. Sorgebeskedet från Finland, allt hektiskt med att ordna en resa hem, det fantastiska i att alldeles plötsligt finna mig omringad av min familj som var som min familj alltid tycks vara - närvarande i stunden, intensiv, full av liv. Till och med i sorgen. Jag är så tacksam för att ha en sån familj. Och sådana vänner. 

Nu fortsätter livet i Vancouver. Jobb, skolningar, fortsatt arbete med att börja sätta upp egen praktik, en halloween som försvann men som jag hann fira litet på jobbet. En födelsedag när solen sken och folk gick i t-skjortor. Stunder av lugn emellanåt då vi planerar små resor och avstamp från vardagen. November.

Paket hemifrån

Det här kom idag. Det syns inte på bilden men paketet är dekorerat med svirvlande färgpennor och färggranna fotavtryck, vilket gjorde att jag genast visste vem det var från.

Det var ett mycket större paket än jag hade väntat mig - jag trodde där sku vara lite blingokläder och kanske ett litet paket för min födelsedag. Men istället hittade jag en hel massa presenter från både föräldrar, systrar och till och med gudföräldrar. Och maltlimpa och fredagskorsord och allt möjligt annat som doftade som hemma. Jag känner så mycket glädje och så mycket saknad på samma gång. Tänk att de har tänkt på mig så mycket att allt det här har blivit förberett och paketerat, insamlat och skickat. Fast jag är så långt borta att jag ibland nästan själv glömmer bort mig. Jag har inte öppnat paketen ännu för det är ännu några veckor till födelsedagen - jag ska sätta dem åt sidan och titta på dem emellanåt. 

Lycka är att ha en sån familj som jag har. Det är inte alltid lätt att komma ihåg varför jag valde att flytta. 

Första flyglektionen

Säkerhetsbältet på, radion fungerar, det här känns ju enkelt

Plötsligt lyfter vi från marken och jag måste acceptera att det här är på riktigt

Känns konstigt att veta att det är mig R. tagit bild på. Vid det här laget var jag inte alls säker på att jag skulle överleva

Vid det laget som jag tog den här bilden hade jag redan börjat slappna av. Fast genast efter fick vi en massa turbulens och jag måste fokusera på att andas igen. Vid det här laget hade vi också testat på hur det känns att stanna upp och att hamna i spinn och vi hade gjort upp till 60* vändningar med väldigt tydlig G-kraft

Och sen kom jag ner, konstaterade att jag hade överlevt och bokade en till lektion för nästa veckoslut.

Och kollade min telefon för att se om det hade kommit några babynyheter från Finland. Nähä, inte ännu heller.

Fondue och middagsgäster

Det börjar bli höst och då kan man väl laga fondue och tända eld i brasan och ha några kompisar över. Vårt hus tar lite motvilligt emot middagsgäster, det är byggt på 80-talet då det var populärt att dela upp hus i en massa små rum så vi har ett litet kök, en liten matsal och, nja, vardagsrummet är inte så jättelitet men det är lite konstig form och en halv våning ner från matsalen. Det är liksom lite trångt och ringligt överallt just där var gästerna ska vara. Vi ska renovera snart och då borde det bli bättre. Men det var roligt ändå, och det blir ju mysigt när man måste trängas lite. 

Shore cleanup

Idag städade jag ungefär 500m strand under Lions Gate bron. Jag hittade en sko, repsnuttar, små plastpåsar med bilder av cannabisblad på (påminnelse om var vi bor), och en rostig butikskärra. Det var roligt. Mänskor här gör mycket frivilligarbete. Man pratar lite ditt och datt och jobbet själv är ofta enkelt, men gör lite skillnad i samhället ändå. Och man är liksom mer del av det. Den här stranden var dessutom på First Nation land, så dit får man inte egentligen gå vanligtvis. Fast ett par kinesiska fiskare tycktes inte bry sig mycket om just den regeln. 

Bastu i Washington State

Washington State - målet för så många av våra veckoslutsresor. Vi har varit på Whidbey Island och ätit musslor och gått förbi världens första Starbucks i Seattle (vi gick inte in, på riktigt, hela poängen är ju att kaffet är samma på alla ställen och vi var inte så jätteintresserade av att köa - om vi vill köa på Starbucks är det bara att resa till Helsingfors och gå till Stockmann). Vi har varit vid Lake Stevens och Snohomish antikmarknad och åkt längs med den vindlande State Route 9 som, likt alla andra highways i WA, har George Washingtons huvud som symbol. Det tycker jag är lustigt.

Jag tycker om WA. Mänskorna är så trevliga och jag tror inte det är bara för att det är lagligt att röka gräs.

Men förra veckoslutet var nytt igen. Jag åkte till en kompis stuga bara ett stenkast från den vackert namngivna staden Concrete (i sådana städer händer allt sånt som Coen-bröderna berättar om). Stugan, eller trailern som byggts om till stuga, var alldeles underbar. Mysig och konstig, med alla världens små utbyggnader, världens minsta gaskök och tusen prydnadsföremål och andra grejer. Utspridda över en lummig skogssluttning med små vägar och stigar överallt fanns 50 andra trailers, sommarstugor, den ena mer kreativt utbyggd än den andra. Några trailerkadaver låg övergivna och igenvuxna bakom foreclosure-skyltar, som fortsatt minne av hur hårt finanskrisen slog till i USA. Längst ner vid sluttningens botten en liten sjö och skogsstigar att promenera på.

Men det bästa var bastun. Av kompisarna jag åkte med är två ryskfödda - båda kanadensare nu såklart, men inte tillräckligt kanadensiska för att ge upp banyan, bastun. Bastun hade brunnit upp två gånger men den funkade igen nu. Och det var ju bra. Ordentligt med eld, välfuktade björkkvistar, avsvalning med en öl mellan baden - himmelskt. 

Natt

Det är natt i Vancouver. Dag hemma i Helsingfors. Jag borde sova men ni gör det ju inte heller. Har ett nytt jobb som slutar klockan 23. Eller 11pm som jag äntligen vant mig vid att säga. Det är ofta hektiskt på jobbet och det är svårt att varva ner. Idag hjälpte inte ens två avsnitt av Bron på netflix. Jag tycker om jobbet, fast det inte känns slutgiltigt. Vem vet? Lär mig massor varje dag. Jag jobbar med ungdomar som tillhör urbefolkningen. Första nationerna. Säg inte indianerna. Deras mark, kultur och identitet blev stulna. Jag har aldrig känt mig vit förr, men de kallar mig vit. Deras marginalisering fortsätter idag i moderna termer. Utslagning, fördomar, ointresse hos politiker att ge plats åt deras röster. Vad vet ni om dem? Jag visste nästan ingenting, men vet mera nu och fortsätter lära mig. Jag tror deras kultur har sparat sådant som min kultur har tappat bort. Släkt, familj och närhet, både till varandra och till naturen. Men jag har inte ännu lärt mig riktigt när man ska sova och stiga upp om man jobbar 3-11. Pm då alltså.

Blommor längs med Highway 1 genom Rockies. Kanske jag berättar mer om det nångång.

Bloggar igen :)

Jag vet jag vet. Jag har inte bloggat på länge. Men inspirerad av min kära syster så har jag bestämt mig för att testa igen. Jag vill ju dela med mig, jag vill att ni ska kunna följa med. Jag vill fortfarande vara närvarande trots det stora avståndet. Så - här är jag!