Washington State - målet för så många av våra veckoslutsresor. Vi har varit på Whidbey Island och ätit musslor och gått förbi världens första Starbucks i Seattle (vi gick inte in, på riktigt, hela poängen är ju att kaffet är samma på alla ställen och vi var inte så jätteintresserade av att köa - om vi vill köa på Starbucks är det bara att resa till Helsingfors och gå till Stockmann). Vi har varit vid Lake Stevens och Snohomish antikmarknad och åkt längs med den vindlande State Route 9 som, likt alla andra highways i WA, har George Washingtons huvud som symbol. Det tycker jag är lustigt.
Jag tycker om WA. Mänskorna är så trevliga och jag tror inte det är bara för att det är lagligt att röka gräs.
Men förra veckoslutet var nytt igen. Jag åkte till en kompis stuga bara ett stenkast från den vackert namngivna staden Concrete (i sådana städer händer allt sånt som Coen-bröderna berättar om). Stugan, eller trailern som byggts om till stuga, var alldeles underbar. Mysig och konstig, med alla världens små utbyggnader, världens minsta gaskök och tusen prydnadsföremål och andra grejer. Utspridda över en lummig skogssluttning med små vägar och stigar överallt fanns 50 andra trailers, sommarstugor, den ena mer kreativt utbyggd än den andra. Några trailerkadaver låg övergivna och igenvuxna bakom foreclosure-skyltar, som fortsatt minne av hur hårt finanskrisen slog till i USA. Längst ner vid sluttningens botten en liten sjö och skogsstigar att promenera på.
Men det bästa var bastun. Av kompisarna jag åkte med är två ryskfödda - båda kanadensare nu såklart, men inte tillräckligt kanadensiska för att ge upp banyan, bastun. Bastun hade brunnit upp två gånger men den funkade igen nu. Och det var ju bra. Ordentligt med eld, välfuktade björkkvistar, avsvalning med en öl mellan baden - himmelskt.
