Paket hemifrån

Det här kom idag. Det syns inte på bilden men paketet är dekorerat med svirvlande färgpennor och färggranna fotavtryck, vilket gjorde att jag genast visste vem det var från.

Det var ett mycket större paket än jag hade väntat mig - jag trodde där sku vara lite blingokläder och kanske ett litet paket för min födelsedag. Men istället hittade jag en hel massa presenter från både föräldrar, systrar och till och med gudföräldrar. Och maltlimpa och fredagskorsord och allt möjligt annat som doftade som hemma. Jag känner så mycket glädje och så mycket saknad på samma gång. Tänk att de har tänkt på mig så mycket att allt det här har blivit förberett och paketerat, insamlat och skickat. Fast jag är så långt borta att jag ibland nästan själv glömmer bort mig. Jag har inte öppnat paketen ännu för det är ännu några veckor till födelsedagen - jag ska sätta dem åt sidan och titta på dem emellanåt. 

Lycka är att ha en sån familj som jag har. Det är inte alltid lätt att komma ihåg varför jag valde att flytta. 

Första flyglektionen

Säkerhetsbältet på, radion fungerar, det här känns ju enkelt

Plötsligt lyfter vi från marken och jag måste acceptera att det här är på riktigt

Känns konstigt att veta att det är mig R. tagit bild på. Vid det här laget var jag inte alls säker på att jag skulle överleva

Vid det laget som jag tog den här bilden hade jag redan börjat slappna av. Fast genast efter fick vi en massa turbulens och jag måste fokusera på att andas igen. Vid det här laget hade vi också testat på hur det känns att stanna upp och att hamna i spinn och vi hade gjort upp till 60* vändningar med väldigt tydlig G-kraft

Och sen kom jag ner, konstaterade att jag hade överlevt och bokade en till lektion för nästa veckoslut.

Och kollade min telefon för att se om det hade kommit några babynyheter från Finland. Nähä, inte ännu heller.

Fondue och middagsgäster

Det börjar bli höst och då kan man väl laga fondue och tända eld i brasan och ha några kompisar över. Vårt hus tar lite motvilligt emot middagsgäster, det är byggt på 80-talet då det var populärt att dela upp hus i en massa små rum så vi har ett litet kök, en liten matsal och, nja, vardagsrummet är inte så jättelitet men det är lite konstig form och en halv våning ner från matsalen. Det är liksom lite trångt och ringligt överallt just där var gästerna ska vara. Vi ska renovera snart och då borde det bli bättre. Men det var roligt ändå, och det blir ju mysigt när man måste trängas lite. 

Shore cleanup

Idag städade jag ungefär 500m strand under Lions Gate bron. Jag hittade en sko, repsnuttar, små plastpåsar med bilder av cannabisblad på (påminnelse om var vi bor), och en rostig butikskärra. Det var roligt. Mänskor här gör mycket frivilligarbete. Man pratar lite ditt och datt och jobbet själv är ofta enkelt, men gör lite skillnad i samhället ändå. Och man är liksom mer del av det. Den här stranden var dessutom på First Nation land, så dit får man inte egentligen gå vanligtvis. Fast ett par kinesiska fiskare tycktes inte bry sig mycket om just den regeln. 

Bastu i Washington State

Washington State - målet för så många av våra veckoslutsresor. Vi har varit på Whidbey Island och ätit musslor och gått förbi världens första Starbucks i Seattle (vi gick inte in, på riktigt, hela poängen är ju att kaffet är samma på alla ställen och vi var inte så jätteintresserade av att köa - om vi vill köa på Starbucks är det bara att resa till Helsingfors och gå till Stockmann). Vi har varit vid Lake Stevens och Snohomish antikmarknad och åkt längs med den vindlande State Route 9 som, likt alla andra highways i WA, har George Washingtons huvud som symbol. Det tycker jag är lustigt.

Jag tycker om WA. Mänskorna är så trevliga och jag tror inte det är bara för att det är lagligt att röka gräs.

Men förra veckoslutet var nytt igen. Jag åkte till en kompis stuga bara ett stenkast från den vackert namngivna staden Concrete (i sådana städer händer allt sånt som Coen-bröderna berättar om). Stugan, eller trailern som byggts om till stuga, var alldeles underbar. Mysig och konstig, med alla världens små utbyggnader, världens minsta gaskök och tusen prydnadsföremål och andra grejer. Utspridda över en lummig skogssluttning med små vägar och stigar överallt fanns 50 andra trailers, sommarstugor, den ena mer kreativt utbyggd än den andra. Några trailerkadaver låg övergivna och igenvuxna bakom foreclosure-skyltar, som fortsatt minne av hur hårt finanskrisen slog till i USA. Längst ner vid sluttningens botten en liten sjö och skogsstigar att promenera på.

Men det bästa var bastun. Av kompisarna jag åkte med är två ryskfödda - båda kanadensare nu såklart, men inte tillräckligt kanadensiska för att ge upp banyan, bastun. Bastun hade brunnit upp två gånger men den funkade igen nu. Och det var ju bra. Ordentligt med eld, välfuktade björkkvistar, avsvalning med en öl mellan baden - himmelskt. 

Natt

Det är natt i Vancouver. Dag hemma i Helsingfors. Jag borde sova men ni gör det ju inte heller. Har ett nytt jobb som slutar klockan 23. Eller 11pm som jag äntligen vant mig vid att säga. Det är ofta hektiskt på jobbet och det är svårt att varva ner. Idag hjälpte inte ens två avsnitt av Bron på netflix. Jag tycker om jobbet, fast det inte känns slutgiltigt. Vem vet? Lär mig massor varje dag. Jag jobbar med ungdomar som tillhör urbefolkningen. Första nationerna. Säg inte indianerna. Deras mark, kultur och identitet blev stulna. Jag har aldrig känt mig vit förr, men de kallar mig vit. Deras marginalisering fortsätter idag i moderna termer. Utslagning, fördomar, ointresse hos politiker att ge plats åt deras röster. Vad vet ni om dem? Jag visste nästan ingenting, men vet mera nu och fortsätter lära mig. Jag tror deras kultur har sparat sådant som min kultur har tappat bort. Släkt, familj och närhet, både till varandra och till naturen. Men jag har inte ännu lärt mig riktigt när man ska sova och stiga upp om man jobbar 3-11. Pm då alltså.

Blommor längs med Highway 1 genom Rockies. Kanske jag berättar mer om det nångång.

Bloggar igen :)

Jag vet jag vet. Jag har inte bloggat på länge. Men inspirerad av min kära syster så har jag bestämt mig för att testa igen. Jag vill ju dela med mig, jag vill att ni ska kunna följa med. Jag vill fortfarande vara närvarande trots det stora avståndet. Så - här är jag!